Ju mer jag tänker på det så funderar jag på om jag verkligen hade det. Det är åtta år sedan, men minnena är lika tydliga idag, om inte tydligare. Jag var så arg, försökte med alla utvägar men fann inga. Så jag fick ge upp och öppna mina ögonen. Det jag möttes av skrämde mig konstigt nog inte, varför vet jag inte. Kanske var det att alla andra var så lugna, som när man möter någon i deras hemmiljö, där de är trygga. Jag visste inte vad det var, ändå borde jag ha förstått det med en gång, jag hade ju trots allt all bakgrundsfakta, uppvuxen med söndagsskola, ungdomsmöten, konfimerad. De var unga, precis som jag, alla vända bort från mig, med slutna ögon och lyfta händer. Jag kikade in genom öppningen, blev nyfiken, ville gå in och se. Men det gick inte. Det var som att gå in i en vägg, luften var så tjock och varm att den slogs mot mig som när man står för nära ungsluckan när man öppnar den. Jag försökte verkligen gå in, men det gick inte och jag förstod inte varför. Det var ju fullt med folk där inne. Hur stod de ut, hur klarade de av att andas. Hur kunde de se så trygga och fridfulla ut. Jag stod utanför, gaspade efter luft, de kändes som om någon försökt suga luften ur mina lungor. Stod och spanade in medans jag lyssnade på sången, minns inte mina tankar mer än att jag hade beslutat mig. Det där som dom hade, det ville jag också ha!